Jag har under hösten försökt sammanställa en komplett lista över nollnolltalets bästa låtar. Men det är svårt! Är det någon som saknas tycker du?

Jag skrev ett par artiklar till den engelskspråkiga webbtidningen SuperLounge.com för något år sedan. En liten sak om designerduon Ahnlund-Karlén, som bland annat formgivit de små populära Ernst-tändstickorna, samt ett litet inlägg i Stockholms skyskrapedebatt - eller helt enkelt en kärleksförklaring till det urbana.
Nu har sajten omstrukturerats och återlanserats i en sökmotorvänligare miljö, men med samma inriktning på nordiska livsstilsteman som design, resor, mat, dryck och mode. I nya # 58 bidrar jag med en artikel om de svenska miljöentreprenörerna Plantagon och en kort reflektion (med en massa roliga bilder) från ett vackert Vilnius.
Dessutom kommer jag fortsättningsvis att skriva kortare notiser till sajten om allt möjligt. Så kolla in SuperLounge! Och tips mottages varmt.

Av någon anledning är det få saker som får mitt blod att koka så mycket som dålig service. I dagsläget inskränker sig tyvärr mina möten med servicemänniskor oftast till Hemköp och Posten. Eftersom jag agerar förlag för en av mina kunder har jag ganska mycket med Posten att göra, och har haft de senaste åren.

Vad som satte igång adrenalinet lite extra var höstens tevereklam där Posten framställer sig själva som "e-handlarens bästa vän", där färdigfrankerade färgstarka kuvert hoppar från den fryntliga entreprenörens famn rakt till den tacksamma kunden, bara ögonblick senare.

Hur funkar det då i praktiken? Eftersom jag bor ett stenkast från Postens Företagscenter borde jag vara lyckligt lottad, men där har jag tydligen inte mycket att göra. De smidiga, praktiska, prisvärda och snygga färdigfrankerade kuverten sälja nämligen inte på Posten, utan bara på Postens ombud. Dessutom får jag inte hämta ut mina paket på det närliggande kontoret, utan måste gå ett antal kvarter bort, bara för att störa 7-Elevenpersonalens bullbak och pizzagräddning med mina frekventa paketutlämningar.

De säljer även frimärken och de färdigfrankerade kuverten. Alltså gör jag mer eller mindre alla mina postärenden på 7-Eleven, och köar bland stressade korvkonsumenter för att få tillgång till personal som inte direkt är högutbildade för ändamålet.

Väl på Postens Företagscenter finns bara betydligt sämre kuvert, till fullständiga ockerpriser. Jag frågar personalen gång på gång varför de färdigfrankerade varianterna inte finns till försäljning, och får svaret att "de är ju för privatpersoner, och vi är för företag". Jaha, men jag är ett företag som använder produkten hela tiden. "Företagen har sina egna paketeringar" säger Posten-tanten.

Då kanske det är dags att fundera på vad som anses vara ett "företag" över huvud taget? Jag misstänker att vi är ganska många egenföretagare som dagligen befinner oss detta märkliga gränsland där vi får sköta våra ärenden på 7-Eleven. Det är förstås inte bara Posten som är boven - hela det svenska välfärdssystemet är också dåligt anpassat för alla de hundratusentals soloföretagarna där ute.

Nu känner jag mig som en pensionär som klagar så mycket på Posten, men för att återkoppla till nämnda färdigfrankerade kuvert, så har Posten - samtidigt som man alltså framställer sig som e-handlarens bäste vän - tagit bort alla brevlådor där man kunde få ner lite större brev. Kvar är bara minimala lådor med minimala springor. Dessutom har man i samma veva reducerat tömningstiderna och tagit bort en väldans massa lådor. Som en liten för tidig julklapp. Så nu måste vi alla gå in till 7-Eleven eller ICA för att posta våra tjocka böcker.

Om Posten spenderade sina reklampengar på att förbättra tillgängligheten istället för att försämra den skulle det förmodligen ge bättre snurr på många håll i den svenska ekonomin. E-handeln växer fortfarande starkt, men knappast tack vare Posten. Snarare trots Posten.

Såg Ulf Malmros Bröllopsfotografen igår - en överraskande sevärd film, även om kärlek över gränserna (klassklyftorna) lätt blir lite klyschigt och träigt. Behållningen var som väntat Kjell Bergqvists avdankade skådis Johnny och den oantastlige överklasspatriarken, utmärkt gestaltad av Johannes Brost. Överlag är överklassen imponerande vältajmat framställd, med hobbykreativa troféfruar och en skrikande tystnad om allt som det inte anstår överklassen att tala om. Även den värmländska arbetarklassfamiljens fredagsmys med thaimat framför Postkodmiljonären är smärtsamt bekant, om än - förstås - väldigt stereotypt framställt. Men det är ju också stereotyperna som får stå för humorn i många fall.

Regeringen vill sänka kapitalinsatsen i aktiebolag från 100.000 kr till 50.000 kr från april nästa år. Dessutom ser vi med spänning fram emot det nya trygghetspaket som ska bli mer anpassat för småföretagare. Måhända slipper vi därmed denna ständiga gråzon vi befinner oss i.

Två utmärkta initiativ - kanske det kan kicka igång företagandet ordentligt i Sverige?

Det är mycket snack om framtidens skola nu. I DN pumpas det dagligen ut nya bilder på kunskapstörstiga ungdomar. En sak har de dock gemensamt - precis ALLA har varsin Macbook som de sitter och fipplar med. Är det verkligen så att svenska gymnasieskolor har klippkort på Macoteket, eller riskerar dessa bilder mest att göra ganska många elever besvikna på standarden när de så småningom storögt börjar i sin kostnadsbeskurna gymnasieskola?

För övrigt håller jag inte nödvändigtvis med om att hårdinrikta eleverna på praktiska eller teoretiska ämnen från början, som regeringen nu föreslår. Livet består nämligen inte enbart av varken det ena eller andra, och att beröva de mest yrkessugna eleverna högskolebehörighet tror jag bara är en björntjänst för alla inblandade. Och för mångfalden på högskola och universitet.

Efter den här filmen förstår man onekligen Rolling Stones lite bättre.

Tidningen Stockholm City var alldeles nyss en publikation på fallrepet. Utgivningsdagarna reducerades till tre, och många började räkna dagar till kollapsen. Men någonting verkar ha hänt, om inte annat med ambitionsnivån. Plötsligt har City samlat ihop den mest namnkunniga samling kreddjournalister på mycket länge - i ett format som är en stilistisk utmaning för kulturjournalistiken.

Agnes af Geijerstam från Rodeo skriver om Mode, popstjärnan Annika Norlin skriver krönikor, Natalia Kazmierska från Expressen/Rodeo dyker upp i en konstkrönika, Josefin och Klas Ekman från... ja överallt, men bland annat Metro, RUM och DEMO, skriver om shopping, design och musik. Vidare hittar vi Emil Arvidsson (Nöjesguiden), Maina Arvas (DN), Johan Wirfält (Rodeo), Johan Åkesson (DN) samt krogrecensioner av Plura Jonsson från Eldkvarn. Vi får anta att det är Malena Rydell, chef för kultur/nöje, som ligger bakom hipsterchocken i City.

Kanske kan hon vässa till tidningen så att den blir det DN På Stan en gång var?

Jag har fått en dotter! Det är förstås fantastiskt, men det är också mycket som ska fixas och administreras mellan varven av matning/skötning/läggning. Försöker ringa BVC, som inte hittar oss i registret. Eller så är det telefonkö. Eller så ska de ringa upp. Ingen ringer och vill boka någon hälsokontroll, så vi antar att allt är som det ska.

Föräldrapenning är viktigt att ansöka om så snart som möjligt har jag fått lära mig, och jag satt redan på BB och anmälde pappadagar (tillfällig föräldrapenning). Men det visade sig att det enda jag gjorde var att beställa en blankett. Jag ringer till Försäkringskassan.

- Jag antar att vi behöver blanketter för föräldrapenningen också. Kan du skicka?
- Absolut, vad har din fru för personnummer?
- Eh, 780609-XXXX.
- Okej, då kommer det en blankett för föräldrapenning.
- Ja... alltså det måste väl bli två blanketter då, eftersom vi är två?
- Ja, din blankett för pappadagarna kommer också, den är ju beställd.

Den här attityden har jag mött i varje kontakt hittills med FK. Inget att hetsa upp sig över, men om man nu så ivrigt förespråkar jämställdhet i föräldraledigheten kan man ju åtminstone låtsas vara öppen för att pappan också kanske vill ta ut föräldraledighet från början. Vi ska ju dela 50/50 - det finns till och med en jämställdhetsbonus för att främja detta. Men fortfarande är den rådande inställningen att pappan ska ta ut sina tio dagar och sen ta portföljen och gå till jobbet. Sorgligt.

Men det egentliga problemet är att vi inte kan skicka in ett enda papper, eftersom barnet - trots snart två veckors ålder - inte fått sina fyra sista siffror i personnumret. Allt är ett vaccum. Hon existerar inte någonstans, vi får ingen vård, vi kan inte ens teckna en försäkring till henne (samma problem där). Vi får snällt vänta på att Skatteverket ska behaga tilldela henne sitt efterlängtade medborgarskap och fösa in henne i systemet. Ett system som jag bävar för att kasta mig in i.

Att utnämna en dag till sin kan onekligen vara en självuppfyllande profetia. Jag har ikväll både bevittnat ett bullbak och tagit del av resultatet. Har säkert klämt åtta bullar utan skam. Frågan är vilken industri som tjänar mest på denna märkliga dag - är det kanelkonsortium, sockerstekare eller mjölmaffian?